Blogg

Du använder dussintals med appar i mobilen, men det verkar vara omöjligt att få till stånd ett fungerande Excel-kalkylprogram. Det är inga problem att hitta streamingtjänster för amerikanska teveserier, men vägen till vetenskapliga tidskrifter i elektronisk form känns oöverstigligt krånglig. I medierna gläds man över att spelbranschen upplever ett lyft, men i spelbutiken är din roll bara kundens. Låter det här bekant?

Lektorn i data- och informationsteknik Ari Myllyviita beklagar sig i senaste numret av tidningen Yliopisto (2/17) över att begreppet ”digitala infödingar” leder skolvärlden fel. De som har fötts och vuxit upp under interneteran är inte automatiskt begåvade i fråga om datateknik. I grundskolan och på andra stadiet måste man medvetet satsa på att ge undervisning i digital kompetens, om man vill att den ska utvecklas.

Så länge det inte görs fortsätter problemen också på universitetet. Till exempel kommer riktningar som använder sig av digital humanism och big data inte att kunna blomstra om studenterna inte har de kunskapsfärdigheter som krävs.

Som tur är har man nu vaknat upp på uni. I år körde Helsingfors universitet igång ett projekt för att ta ett digitalt språng, och utbildningsprogrammen som deltar i projektet har lovande planer på nya digitala verktyg för undervisningen, exempelvis att utnyttja teknologi för virtuell verklighet, praktikperioder inom produktionen av programvara för företag samt algoritmer som automatiskt granskar kursarbeten.



I fråga om digitala plattformar råder det paradoxalt nog både överutbud och brist samtidigt. Laura Luoto, ordförande för HUS styrelse, lyfte fram saken i ett avslutande inlägg på Läräventyret: Studenterna kan tvingas jaga fram kursinformation i Weboodi, Moodle, fakultetens och undervisningsprogrammets egna webbsidor, e-posten, separata kurssidor, universitetets wikiplattform, Opinder och Flamma. Dessutom använder studenterna sig av inofficiella plattformar, som exempelvis Facebook- och WhatsApp-grupper som de själva har grundat. I takt med att data som rör studenterna frigörs kommer det också in kommersiella aktörer på marknaden.

Jaakko Kurhila, direktör för Öppna universitetet, har kallat digitaliseringen för en rökridå, som kan utnyttjas för att utveckla undervisningen i helhet. De elektroniska plattformarna underlättar för problembaserad inlärning, peer learning (kollegialt lärande) och idén om det omvända klassrummet, som går ut på att studenterna har tillgång till relevanta uppgifter och material redan innan de får kontaktundervisning i föreläsningssalen. I idealläget skulle studenterna inte ha mobilen till att snapchatta med på föreläsningarna, utan istället använda en mobilapp som har med undervisningen att göra.

Samtidigt måste man utveckla de redan existerande grundläggande elektroniska tjänsterna och experimentera sig fram till nya innovationer och bättre elektronisk undervisningspraxis. Spjutspetsar kan utvecklas genom projekt och ekonomiska satsningar, men för att förändra kulturen i helhet krävs det arbete och engagemang på gräsrotsnivå.

Det är studenternas uppgift att övertyga undervisningspersonalen om att elektroniska plattformar minskar arbetsbördan och ger bättre inlärningsresultat, även om man tillfälligt måste lämna sin komfortzon då de ska tas i bruk. Exempelvis kan ett elektroniskt tentakvarium med flexibla tenttider göra det lättare för studerande med familj att klara av studierna, samtidigt som arbetsbördan inom enheten minskar i och med att behovet av traditionella tenter på papper minskar. Dessutom räcker kursböckerna till bättre, eftersom alla som ska slutföra en kurs inte behöver hamstra böcker på samma gång, just före en fakultetstent.

Helsingfors universitet har igen en gång placerat sig bland de hundra bästa universiteten i QS World University Rankings. Universitetet måste sträva efter att bli ett toppuniversitet också i fråga om undervisningen. Det kan bli verklighet med hjälp av ett lyckat digitalt språng.

Heikki Isotalo
Sakkunnig, utbildningspolitiskt

Min kompis är kandidat i kommunalvalet. Nyligen diskuterade hen med någon som aldrig har röstat i ett kommunalval. Den här personen sade sig bara rösta i viktiga val, som presidentval.

Det kan generaliseras till en större grupp: i senaste kommunalval var röstningsaktiviteten i Helsingfors 57,4 %. I presidentvalet var andelen som röstade betydligt större, 72,8 %.

Ändå är det just de beslut som fattas nära oss som har betydelse för vardagslivet. Så länge min president inte är någon orangefärgad, dyngspridande dokusåpafigur spelar det i praktiken ingen roll vem som sitter på presidentposten. Däremot har beslut som fattas på kommunnivå en direkt inverkan på min vardag: hur mycket pengar jag har kvar när hyran är betald och hur många minuter av dygnet jag måste sätta på att ta mig från en plats till en annan.

Ungdomen är fördärvad

Vilka är det som valskolkar? Enligt Ungdomsforskningssällskapets undersökning (2011) är det uttryckligen bland de unga som röstningsivern har sjunkit. På 1980-talet röstade de unga årskullarna betydligt mera aktivt än idag. Och om man inte röstar som ung gör man det knappast heller som äldre.

I allmänhet vill människor rösta på kandidater som liknar dem själva. De som har familj eller jobbar i servicebranschen röstar på sina likar, precis som bilister och kulturivrare. Men detsamma gäller inte för unga väljare. Enligt undersökningen röstar ungdomar på kändisar och erfarna politiker. Så studenter röstar alltså inte nödvändigtvis på andra studenter. I tidigare kommunalval har jag själv röstat på en disputerad doktor som har suttit i riksdagen i flera perioder. Trots att hen är alldeles kompetent har hens motioner inte haft någon större betydelse för mitt liv.

Nu har jag vaknat upp: vem ska rösta på studenter, om inte studenterna själva?

Middle-aged politics

Nu menar jag inte att beslutsfattare som är av annan ålder eller i en annan livssituation inte skulle kunna tänka också på sådant som påverkar studenternas vardag. Men det kan hända att man inte prioriterar byggandet av studentbostäder väldigt högt om ens egna väljare främst finns bland medelålders människor med goda inkomster.

Som Varaque så sarkastiskt sjöng redan 2003: ”Kyllä sedät ja tädit sun asiat hoitaa / Kai ne nyt työnsä osaa / Katos kaikki nää kurjat jutut on reaalipolitiikkaa” (”Tanterna och farbröderna fixar nog allt / de kan ju sitt jobb / du förstår, allt det här eländet är realpolitik”). Så sitt inte och vänta att tanterna och farbröderna* ska fixa allt för dig. Rösta på en student, som tänker på ditt bästa. Rösta på en kompis, för det gör alla andra också!

Här kan du söka fram kompisar som är HUS-medlemmar och som ställer upp i kommunalvalet.

*Med tanter och farbröder avser jag vissa beslutsfattares andliga egenskaper, inte deras rent fysiska ålder.

Skribenten är styrelsemedlem, orubblig urbanist och lantbrukardotter.

Elli Saari

Elli Saari
Styrelsemedlem