Blogg

”Till de mest ångestfyllda upplevelserna i min ämnesförening hör kanske att jag har blivit avfärdad då jag har berättat om osakligt beteende. Närmanden som uppfyller kriterierna för sexuella trakasserier har bemötts med en axelryckning och bortförklaringar, som att ’hen är alltid lite sån på fyllan’ eller ’hen är på riktigt en alldeles bra typ’.”

Av studenterna vid Helsingfors universitet har 7,5 procent upplevt mobbning. En tiondedel av studenterna har familj. Bland oss är alla sexuella inriktningar och kön representerade. I själva verket är det mycket få studenter som motsvarar bilden av ”genomsnittsstudenten”, som inte hör till någon minoritet och som inte skulle uppleva diskriminering.

Med likabehandling avses att alla är lika, oavsett sina personliga egenskaper och att man beaktar mångfalden av egenskaper.

Varför och hur borde man beakta likabehandling i föreningsverksamheten? Här kommer några tankar om det!

Varför är det viktigt med likabehandling?

Det är viktigt att tänka på likabehandling i föreningsverksamheten, eftersom alla medlemmar inte är likadana. Genom att beakta olikheterna kan vi försäkra oss om att alla kan vara med i föreningens verksamhet. Och för att medlemmarna ska vara beredda att utnyttja hela sin potential för föreningen måste den kännas som en plats där alla får vara sig själva.

Om det råder en intolerant och diskriminerande atmosfär i föreningen kan en del människor helt utestängas från föreningen. Mobbning och diskriminering kan i värsta fall leda till självdestruktivitet.

På senare tid har allt flera föreningar satsat på att alla ska kunna delta i verksamheten. Den utvecklingen är verkligen glädjande. Det gör det så mycket lättare för andra att också börja jobba för likabehandling: på föreningsfältet hittar man massor av motiveringar, knep och verksamhetsmodeller, det handlar bara om att välja dem som passar den egna föreningen bäst.

Här kommer några exempel på sådant som Dilemma ry och Biosfären rf har gjort på senare tid:

”I Biosfären har vi i år försökt smyga in likabehandling i all vår verksamhet; information och evenemang fungerar på tre språk, vi har gett funktionärerna icke-könsbundna titlar och antalet alkoholfria evenemang har ökat. I höst kommer vi att försöka få flera likabehandlingsansvariga i föreningarna. Bland de aktiva har vi också uppmärksammat seder och bruk som kan vara diskriminerande och till exempel försökt få slut på nedlåtande vitsar om gulnäbbar.”

– Heidi Annala, likabehandlingsansvarig, Biosfären rf.

 

”I år har vi i Dilemma sett till att principerna om säkra lokaler och tillgänglighetsinformation nämns i alla evenemangsbeskrivningar och att all information i princip ges på tre språk. Ett stort tema har varit att försöka öka antalet alkoholfria evenemang – till exempel har vi redan ordnat en galleriexkursion. Dessutom har vi försökt hitta sätt att förändra föreningskulturen så att alla verkligen ska ha det bra i föreningen. Den 18.4 höll vi en Trygga zoner-kväll, där medlemmarna fick dela med sig av sina erfarenheter och fundera på problem och lösningar. Nu utarbetar vi egna principer för trygga rum, nya föreskrifter för blivande tutorer och inför kommande evenemang ska vi utse en särskild ansvarsperson som känns igen på ett eget axelband.”

– Saila Pönkä, likabehandlingsansvarig Dilemma ry.

Var ska man börja?

Om er förening inte har någon likabehandlingsplan lönar det sig att sätta igång och göra en genast. Modeller finns till exempel i HUS föreningswiki (http://wiki.hyy.fi/index.php/Yhdenvertaisuus – än så länge bara på finska) eller hos andra föreningar. Det går också att göra en medlemsenkät för att ta reda på vilka saker man åtminstone borde ändra på i just er förening. 

För att likabehandlingen verkligen ska beaktas är det bra att utse någon styrelsemedlem eller funktionär till ansvarig för sådana frågor. I föreningswikin finns exempel på saker som en likabehandlingsansvarig kan ta itu med.

Vad ska man göra med diskriminerande traditioner?

Ibland måste man omvärdera gamla seder och traditioner i likabehandlingens namn. Förändringen börjar ofta med små saker. Exempelvis kan det ha en stor betydelse för deltagarna hur de placeras på årsfesten. Traditionell bordsplacering går ut på att man delar in deltagarna i män och kvinnor utifrån deras namn och sedan placerar dem turvis. Men namnet avslöjar inte alltid en persons kön och den traditionella bordsplaceringen diskriminerar par som inte består av en man och en kvinna och som därför inte får ha sin följeslagare i närheten. I många föreningar har man redan börjat beakta detta: vid bordsplaceringen utgår man inte från deltagarnas antagna kön.

Det är också bra att komma ihåg att föreningens minne bara sträcker sig några år bakåt. Det kan till exempel först väcka stort motstånd att slopa sexistiska traditioner, men efter bara ett par år är det inte längre någon som saknar dem. Tvärtom, både nya och gamla medlemmar förundrar sig över hur man har kunnat bete sig så diskriminerande så nyligen.

Behöver du hjälp? Funderar du på något kring detta?
Jag står gärna till tjänst i alla frågor som rör likabehandling i föreningarna. Så ta för all del kontakt!

Lauri Linna
Styrelsemedlem, HUS
lauri.linna@hyy.fi

Har du hört talas om dammdepåer och smarta, datainsamlande mattor? Eller om interaktiva hållplatser och Tinder-snabbspårvagnar? Nej, det hade inte jag heller gjort före 11.5.2017, då jag ordnade en workshop, där man diskuterade hur Vetenskapsspåran* skulle kunna leva upp till sitt namn också på andra sätt än det mest uppenbara, att förena 10 högskolecampus. 

Som sociolog utgick jag fördomsfullt nog från att idéerna skulle anknyta till människors sociala umgänge över vetenskapsgränserna och till växelverkan mellan det vetenskapliga samfundet och det övriga samhället. Men så gick det inte. Däremot blev jag igen en gång imponerad av den fantastiska nyskapande kraft som kan dölja sig i möten mellan människor med olika bakgrund. 

Teknologi och servicedesign förenar människor

Så vilka idéer kläcktes då på workshopen?

En dammdepå är en plats, där luftburna partiklar som samlas på spårvagnen under gång sköljs ned i dagvattnet. En snabbspårvagn som drivs med förnybar energi förhindrar uppkomsten av luftburna partiklar, i motsats till fordon som drivs med förbränningsmotor. Med hjälp av en dammdepå skulle spårvagnen aktivt kunna avlägsna luftburna partiklar som förorsakas av den övriga trafiken. Luften som vi andas skulle bli renare och hälsoskadorna minska.

En smart, datainsamlande matta i spårvagnen kan känna igen användaren och samla in information som kan användas för forskning och marknadsföring. Den kan också interagera med passagerarna och till exempel ge dem fotmassage. På en interaktiv hållplats får passagerarna trafikinfo och kan ge respons om trafiken.

Det osociala fönsterstirrandet skulle kunna få en ny image: spårvagnsresan som en njutningsfull paus eller meditationsstund.

Andra idéer är en klimatförändringsbiljett, vars pris varierar beroende på klimatläget, och en biblioteksspåra, där man kan fördriva tiden med att läsa och låna böcker. Spårvagnen kan bli grönare med gräsmatta mellan skenorna och grönväxter inne i vagnen. Vetenskapsspåran skulle kunna fungera som testlaboratorium och som plattform för tvärvetenskapliga experiment: i den kan man göra test eller skriva tenter. Då spårvagnen närmar sig campus berättar en infotavla eller mobilapp vad som händer på campus just i det ögonblicket.

Vetenskapsspåran förenar platser och människor

Alla de här idéerna uppstod på mindre än en halv timme med hjälp av metoden Slumpmässiga par. Som introduktion fick deltagarna först lite faktainformation av trafikingenjören Niko Setälä, som talade om Vetenskapsspåran som en del av snabbspårvagnsnätet i Helsingfors och designern Laura Euro, som talade om designaspekter på spårvagnarna.

Idéerna får gärna stjälas och vidareutvecklas, man behöver inte vänta till 2025! Enligt designern Laura Euro skulle man kunna testa Vetenskapsspåran här och nu – i en spårvagn eller, med hjälp av lite inlevelse, alldeles stillastående.

Om ett tiotal människor kan kläcka så här intressanta idéer på mindre än en halv timme, vad allt skulle man inte kunna komma på om tiotusentals människor möttes i en Vetenskapsspårvagn, som är designad för att göra det lättare att skapa kontakt? 

Sofia Lindqvist
Sakkunnig boende, hälsa, stadsfrågor
Studentkåren vid Helsingfors universitet
sofia.lindqvist@hyy.fi
För tillfället studerar Sofia för en specialyrkesexamen i produktutvecklingsarbete

*Vetenskapsspåran 2025 är en kampanj som student- och studerandekårerna i huvudstadsregionen och World Student Capital-nätverket tillsammans driver för att få en snabbspårväg som förbinder 10 högskolecampus i huvudstadsregionen. Vårt mål är att byggnadsarbetena ska kunna starta senast 2025. Vill du också det? Om du är helsingforsare kan du underteckna invånarinitiativet här, är du Esbobo undertecknar du här! Om du är skriven någon annanstans kan du inte underteckna initiativet, men du kan tipsa vänner och bekanta i Helsingfors och Esbo om det. Vetenskapsspåran finns också på Facebook

Idéverkstaden var en del av Stadsplaneringsmässan, som hölls i informations- och utställningslokalen Plattformen 8–13.5.2017. Vetenskapsspåran deltog med ett eget stånd under hela evenemanget.

På senvåren startade igen en gång debatt om den påstådda nyttan med terminsavgifter, i och med att Näringslivets forskningsinstitut Etla publicerade en pamflett om finansieringen av universiteten. I pamfletten föreslår man allmänna terminsavgifter som ett sätt att kompensera för de nedskurna anslagen till universiteten. Enligt Etla ska studielånssystemet se till att ”jämlikheten i möjligheter” inte hotas.

Efter det, på Nationalekonomiska föreningens seminarium om terminsavgifter, kritiserade professorn i offentlig ekonomi Markus Jäntti Etlas påståenden och kallade dem för dåligt underbyggd opportunism. Det finns nämligen inga bevis för att Etlas terminsavgifter skulle kunna garantera social mobilitet, och man har inte heller brytt sig om att göra någon vetenskaplig definition av vad ”jämlikheten i möjligheter” är. Seminariet slutade i ett gräl, som ledde till att Jäntti beslöt att packa resväskan och återvända till sin professur vid Stockholms universitet. Att Jäntti försvinner är en förlust för den offentliga debatten i Finland. Risken är att det uppstår en felaktig bild av att terminsavgifterna har ett odelat stöd bland ekonomiska experter. Den illusionen stärks av till exempel den nyliberala tankesmedjan Libera, i vars podcast tre redan från början eniga anhängare av terminsavgifter dunkar varandra i ryggen. Går man utanför den ekonomiska vetenskapen, till exempel till socialpolitiken, är stödet inte lika starkt.

Hittills har den avgiftsfria utbildningen säkrat att de mest villiga och begåvade har kunnat fortsätta till högre utbildning, oavsett familjebakgrund. Etlas förslag skulle skrota det. Vi vet från tidigare att de som har en lägre socioekonomisk bakgrund undviker att ta studielån och hellre finansierar studierna genom att arbeta. Också om återbetalningen av studielånet skulle vara knuten till de framtida inkomsterna, som Etla föreslår, har det ändå negativa följder för de studenter som vill undvika ekonomiska risker.

Vetskapen om att man automatiskt skaffar sig en stor skuldbörda om man vill ha en examen kommer att styra studenterna till de mest välbetalda branscherna. Men vid sidan av kompetenta företagsjurister behöver Finland också i framtiden lika kompententa bibliotekarier och barnträdgårdslärare. Det är bara ekonomer som kan tro att lönekvittot definierar en professions värde.

Man kan också förutspå att terminsavgifterna leder till hjärnflykt till länder som Sverige och Tyskland, som erbjuder högklassig, avgiftsfri utbildning.

Terminsavgifterna framställs som ett problemfritt sätt att skaffa extrafinansiering för högskolesektorn. Då utgår man från det naiva antagandet att statens budgetanslag för universiteten inte minskar i samma takt som terminsavgifterna flyter in i universitetens kassa. Så har det gått till exempel i Australien. Det finns ingen sådan politisk mekanism som skulle kunna säkra att det som har skett i Australien inte skulle kunna ske också i Finland. Alla studenter har i färskt minne hur mycket man kan lita på politikernas löften i utbildningsfrågor.

Minna Suorsa
HUS styrelsemedlem
minna.suorsa@hyy.fi