Studenttraditioner

Studentmössan


Tjänstemännen i storfurstendömet Finland bar enligt rysk sed uniformer. I början av 1800-talet var studenternas uniform mörkblå. Den var dyr i inköp och därför slog den aldrig igenom. I och med liberalismen på 1850- och 60-talen avskaffades uniformen, kvar blev bara mössan prydd med en lyra som hade ingått i den sista uniformsmodellen. I Sverige och Danmark blev studentmössan allmän på 1840-talet. Mössan var vit och kokarden hade de nationella färgerna. I Sverige hade studentmössan svart band, i Danmark rött.

Såvitt man känner till nämns den finländska svartvita mössan år 1864, då en okänd västfinländsk student lät göra en mössa i Åbo. Han bar den åtminstone vid avtäckningen av Porthan-statyn den 10.9.1864 och på besök i Helsingfors. Mössan var då ännu inte gjord av sammet, utan av piké.

Den riktiga studentmössans födelseår anses vara 1865, då helsingforsarna Julius Osberg, Mortimer Trapp, Paul Edelheim och A. Stjerncreutz beställde sammetsmössor av sömmerskan fröken Maria Grape. Sammeten beställdes per telegram från Sverige, för sådan fanns inte i Helsingfors. Studenterna uppträdde med mössorna vid Valborgsfirandet i Kajsaniemi, där man firade att terminen avslutades och sommaren var i antågande. De första mössbärarna hånades, man ansåg att de ”härmade svenskarna”.

Man vet att år 1867 beställde etthundra skolelever en studentmössa när de blev studenter. Till Valborg år 1868 såldes 200 mössor. Samma år blev mössan vanlig också bland ”studenter från landsorten” som kom till Helsingfors för att avlägga studentexamen.

Studentmössans genombrott anses vara det nordiska studentmötet i Uppsala år 1875. De som åkte iväg till mötet beslöt att alla, även professorerna, under mötet skall bära en studentmössa. Endel mötesdeltagare beställde till och med tre exemplar av mössan för att kunna ge dem som souvenirer till svenskarna. Mössan hade ett blått foder och i stället för kokard hade den en gyllene lyra som skiljde dem från den svenska blågula kokarden.

Fröken Grape uppgav senare att hon fram till år 1890 gjorde sammanlagt 11 000 studentmössor. Under årens lopp har detaljernas utseende varierat. Under språkstriderna på 1870-80-talen använde en del av de mest radikala studenterna ett rött sammetsband istället för ett svart, för att skilja dem från de svenskspråkiga. Hattkullen på ”suometarianernas” mössa var högre och lyran mindre än på ungfinnarnas mössa. Under en kort tid på 1890-talet bar kvinnliga studenter en mössa utan skärm, där den vita sammeten på ena sidan gick över den svarta kanten, invid lyran. Den vita hattkullen på de manliga studenternas mössa var tre-fyra gånger högre än idag. Fortfarande bär svenskspråkiga studenter en mössa som är litet bredare, högre och där sömmen i kanten tydligt går att urskilja. Mössan har numera antingen blåvitt foder eller ett foder i nationsfärgerna.

Ända sedan år 1919 har man satt på sig studentmössan redan i skolan. Fram till 1950-talet var studentmössan studenternas vanliga huvudbonad under tiden 1.5–31.9. På 1960- och -70-talen ledde jämlikhetstänkandet till att användningen av studentmössa minskade. Numera bärs den främst på Valborg och första maj och vid speciella akademiska fester. Alla nyutexaminerade studenter har Helsingfors universitets lyra i sin mössa, men när de har kommit in vid en högskola kan den bytas ut mot den egna högskolans lyra.

 

Studentkårens fana


Floradagen 1848
. Helsingforsstudenternas fana nämns för första gången i skildringarna av Floradagen år 1848. Floradagen hade inte firats sedan år 1836, eftersom universitetsledningen förbjöd firandet av rädsla för bråk. Det sägs att ”Helsingforsfruarna” eller ”stadens damer” inför festen skulle ha donerat fanan till studenterna. Mera sannolikt är att festarrangörerna i samband med de övriga festarrangemangen beställde fanan, på samma sätt som de också beställde Vårt land.

Studenterna ville att fanan skulle bäras i spetsen av processionen från universitetets trappa till Gumtäkts äng, men universitetets vice kansler Nordenstam lät förstå att det inte passade sig. Han ansåg antagligen att S:t Petersburg kunde få en felaktig bild av studenternas lojalitet gentemot kejsardömet om de deltog i en organiserad marsch med fana och musikkår i spetsen. Hans försiktighet var kanske inte överdriven, för det hade ju gått bara några månader sedan demonstrationerna i Paris och Mannheim, de som blev upptakten till ”Europas galna år”. Studenterna fick dock tillstånd att ställa upp en fana på Gumtäkts äng, den har även kallats ”Finlands flagga”. På plats fanns som mest ca 300 festdeltagare och ett par tusen åskådare.

Den fana som användes på Gumtäkts äng var avsedd att vara tillfällig. Den var av vitt silke med storfurstendömet Finlands rödgula vapen i mitten, omgivet av en grön lagerkrans. Vapnet hade målats av medicine kandidaten Frans Josef von Becker, eventuellt tillsammans med sin bror, studenten Adolf von Becker.

Fanor blir tillåtna 1885. I mitten av 1800-talet var fanor i princip förbjudna. När kejsar Alexander II, som ansågs vara liberal, år 1863 kom till Helsingfors för att följa med öppningen av lantdagen marscherade studenterna i ett fackeltåg med fanan i spetsen till det kejserliga palatsets gård och hälsade kejsaren med sång. Att fanan användes i detta sammanhang väckte inte något ogillande hos universitetsledningen eller andra myndigheter. Fanan hade man fått i gåva av ”damer i Åbo” och den påminde mycket om den fana som användes år 1848. Också denna fana var av vitt siden, men storfurstendömets vapen var broderat.

Studenterna anhöll flera gånger om att förbudet mot att använda fanan skulle hävas, till exempel i samband med Fredrik Cygnaeus begravning år 1881. År 1885, när avtäckningen av statyn över Johan Ludvig Runeberg närmade sig, ledde anhållan till resultat. Studentkårens allmänna möte beslöt den 30.4.1885 att föreslå för t.f. vice kanslern att studentkåren skulle få använda studenternas gemensamma fana och varje nation sin egen. Universitetets rektor kallade de 135 närvarande studenterna i staden till ett möte den 6.8.1885, där han meddelade att ”Hans Majestät kejsaren har beviljat studentkåren rätt att hädanefter använda såväl sin egen gemensamma fana som sångkårens fana och samtidigt har varje Nation fått rätt att använda sin egen fana”. Vid Runebergs staty hade studenterna ännu ingen fana, den användes första gången dagen efter att förbudet hade upphävts, då studenterna hälsade kejsar Alexander III med sång och fana under hans besök i Helsingfors.

Moderna fanor. I och med att det blev tillåtet att använda fanan användes den också allt oftare för att höja feststämningen och visa högaktning vid fester, minneshögtider och marscher. Den fana som studentkåren fick av ”damer i Åbo” tjänade ända till år 1935, då den förnyades på grund av sitt skick och sin formgivning. Den nya fanan ritades av professor Carolus Lindberg och den syddes av Finska Handarbetets Vänner. Liksom sin föregångare tillverkades fanan av vitt siden. Lejonvapnet och lagerkransen som omgav det var broderade med silkestråd och den gamla röd-gul-gröna färgen hade bytts ut mot gul-brunt. Vapenskölden med sina kejserliga kronor var borta och lejonet hade blivit slankare. På årsfestdagen, då den nya fanan invigdes, användes den nya och den gamla fanan sida vid sida. I sitt invigningstal hoppades studentkårens vice ordförande Olavi Lähteenmäki att fanan skulle förena studenterna. Fanan användes bl.a. på 100-årsfesten för Vårt land och på Sibelius begravning.

Följande fana togs i bruk på studentkårens 89:e årsfestdag år 1957. Fanan spikades av universitetets rektor, prof. Edwin Linkomies, följd av fru Vera Linkomies, nationernas inspektorer med makar samt av representanter för HUS och HUS damkommitté. Damkommitténs ordförande, pol. stud. Ritva Oksanen överräckte fanan till studentkåren och den mottogs av studentkårens ordförande, med. och kir. dr. Kalle Österlund. Fanan invigdes av pastor Erkki Arhinmäki.

HUS fana förnyades följande gång år 1987. Den broderades av Finska Handarbetets Vänners brodös Kaisu Ojala, som satte ned ca 370 arbetstimmar på det. År 2005 lät HUS göra en ny fana för utomhusbruk. Den spikades i Gamla studenthuset på självständighetsdagen och användes för första gången under fackeltåget samma kväll.

 

Medaljer och hedersbetygelser


Studentkårens band är blått. Styrelsens märke är en lyra omgiven av en förgylld lagerkrans, den fästs på studentkårens band. Presidiets märke är likadant som styrelsens, men det är större och fästs på ett brett band. Förtjänsttecknet består av en förgylld jonisk pelare omgiven av en gyllene lagerkrans. På pelaren står texten HYY. Tecknet fästs på studentkårens band. Hederstecknet har samma form som förtjänsttecknet, men det är större och fästs på ett brett band. Presidiets märke på ett brett purpurband är studentkårens högsta hedersbetygelse.